Jag är mamma
29/6 2016 kl 14:09 föddes vår älskade son Walter, 3410g och 51cm lång.
Min graviditet varade 40 fulla veckor, så jag gick bara över en dag efter bf.
Det hela började med att slemproppen lossnade kl 06:00 den 28/6, under hela förmiddagen kom den i omgångar. Kl. 12:45 sitter jag och äter lunch och känner hur det rinner till så jag skyndar mig till toaletten. Där det fortsätter rinna, det luktar typ sperma och vätskan är lite rosaaktigt. Jag ringer min sambo som kommer hem från jobbet, sedan ringer jag förlossningen som säger att de ringer upp mig lite senare där på eftermiddagen. Kl 14:30 ringer de och vi är välkomna in för att göra en CTG.
Väl inne är det fullt på förlossningen så vi hänvisas till Spec. Mödravården där jag får sitta bakom en skiljevägg nere i korridoren under CTG:n.
Jag har bara några enstaka värkar under 50min och vi skickas hem eftersom barnmorskan bedömer att det inte finns någon anledning att kolla om jag öppnat mig något. Däremot bekräftar hon att det är vattnet som har gått. Kl 18:00 drar värkarna igång men fortfarande oregelbundet alltifrån 1-8 minuter emellan värkarna.
Kl 22:00 ringer vi in och säger att vi vill komma in och göra en ny koll. Vi får komma in och göra en ny CTG, sitter 40 min och tragiskt nog har jag betydligt längre emellan värkarna. Även denna gång bedöms jag inte vara igång, så de kollar inte om jag öppnat mig. Däremot har jag spytt tre gånger sedan jag sist var inne och har inte kunnat behålla något så jag är väldigt trött. Jag får sömntablett och värktabletter med mig hem och så får vi komma in på kontroll igen under morgondagen.
Jag tar tabletterna när jag kommer hem 00:30 och lägger mig för att sova. Tyvärr hjälper tabletterna ingenting, värkarna drar igång på riktigt och nu är de rätt regelbundna typ 3-4 min emellan. Det gör för ont att ligga i sängen så jag sitter på toaletten hela natten och andas igenom värkarna och halvslumrar till emellan värkarna. Vår katt Cookie satt med mig inne på toaletten hela natten, hon förstod nog att jag hade ont och ville nog bara hålla ett öga på mig. Jag lät Robert sova eftersom jag ville ha honom utvilad ifall detta nu betyder att det är på G.
Kl 07:00 på morgonen börjar jag känna mig ordentligt bajsnödig och det trycker på något förjävligt.
Jag försöker få ut något men eftersom jag kräkts upp allt jag fått i mig förstår jag att det inte kan finnas särskilt mycket kvar.
Robert ringer förlossningen och beskriver hur jag haft det under natten och att jag både kräkts och känner mig bajsnödig men inte lyckats bajsa på morgonen. Vi kommer in kl 10:00 och jag sätts på CTG i ca 40min. Det tråkiga nu efter en hel natt utan sömn och med regelbundna värkar är att jag endast har tre värkar på dessa 40min däremot är en så pass kraftig att jag krystar (känner mig bajsnödig). Detta gör att läkaren vill att vi gör om CTG:n innan hemgång eftersom de tyckte att det blev konstigt på signalen från barnet. Jag ber om att få lavenemang innan jag gör om CTG:n eftersom att jag misstänker att det är den påtryckning som gjorde att signalen rubbades.
Jag får en dos i rumpan och går på toaletten, sitter med dörren olåst ifall jag skulle svimma. Känner fortfarande enormt tryck och krystar allt jag kan för att kunna få bajsa men inget kommer. Ber om att få en ny dos ifall det blivit fel med den jag fått. Barnmorskan går iväg för att hämta och i samma veva får jag en till kraftig värk och krystar på. På något vis får jag för mig att känna mellan benen och jag känner något valvat bukta ut ur slidan. Ropar på Robert som kommer in och kollar, han skyndar sig ut i korridoren och ropar att han tror att det är på gång.
Två barnmorskor kommer in och skrattar till, mycket riktigt så är huvudet på väg ut. Och där sitter jag på toaletten och försöker bajsa..
Plötsligt blir det full rulle (4 barnmorskor och 1 läkarstudent) på rummet, ingenting var förberett eftersom tanken var att vi skulle skickas hem med en ny dos sömntablett och värktabletter efter andra omgången CTG:n och sedan komma in för sovdos på natten för igångsättning torsdagsmorgon (får inte gå mer än 48 timmar efter vattenavgång).
Våra väskor var kvar i bilen så vi själva var inte inställda på att föda, vi skulle ju bara in på ännu en kontroll..
Jag är fullt öppen när jag lagt mig i sängen, huvudet åker in och vi inväntar en värk så jag kan börja krysta. På något konstigt vis är både jag och Robert lugna mitt i det kaotiska. Barnmorskan som hade huvudansvaret för oss sa att hon aldrig varit med om något liknande tidigare. Hon tyckte att jag såg för lugn ut för att vara i det stadie jag befann mig i.
20 minuter senare föds han och han skriker redan när han är på väg ut. Han läggs upp på mitt bröst och Robert får klippa navelsträngen. Sedan får jag krysta ut moderkakan, den är ute på 2-3 krystningar. Sedan masseras blod ut ur livmodern så att den ska dra ihop sig.
Walter mäts och vägs och får en spruta med K-vitamin i låret. Sambon får sätta på första blöjan och första kläderna. Jag får en klass 2 v-bristning sydd i mellangården och sedan blir vi serverade fika.
Så himla gott att äntligen kunna äta något! Jag går sedan och kissar och duschar medan Robert håller i Walter. Efter det ombeds vi förflytta oss till ett rum på BB. Vi får dela med ett annat par och deras dotter som fötts en halvtimme efter Walter. Jag är hög på adrenalin trots två dygn utan sömn och knappt någon mat i magen. Jag har ju trots allt fött fram en fantastiskt fin son, känner mig oumbärlig och stark.
Robert däremot är helt utmattad, han har varit en klippa igenom hela processen men chocken kommer smygande på honom och eftersom han glömt bort att äta och dricka sedan frukost så är hans energi förbrukad. Han kämpar iallafall på och är med oss på BB framtill kl 20:00 då han är tvungen att åka hem. Pappor får bara övernatta vid mån av plats. Men eftersom det varit fullt på BB i tre dagar så var det bara de långväga papporna som fick stanna.
Det kändes jobbigt att Robert var tvungen att åka hem men samtidigt visste jag att jag behövde sova. Han skulle ändå bara tillbaka direkt vid öppningstid kl 08:00.
Jag tycker att jag fick bra med stöd kring amningen, däremot var Walter lite bråkig med att ta bröstet där i början.
All personal både under förlossningen och på BB har varit fantastiska!
Vi åkte hem på torsdagkväll strax efter kl 17. Det var magiskt att vakna upp hemma med vår lilla son, så häftigt att vara mamma och pappa.
Katterna har skött sig jättebra, Cookie vakade över oss de två första nätterna. Även Vanilla har vakat över oss några nätter. Det är häftigt att se att de bryr sig om vår nya familjemedlem även om ingen av dem har varit särskilt förtjusta i småbarn tidigare. Kanske känner de ett större ansvar när de är medvetna om att det är våran bebis.
Trots att det emellanåt är påfrestande att inte få sova mer än 2-6 timmar per natt, såriga bröstvårtor som får en att grina kopiöst, att det gör ont att sitta, det svider när jag kissar och att bajsa som vanligt inte riktigt går att räkna med, trots att brösten spränger och läcker mjölk så är vår Walter värd allting, vår finaste skapelse! ❤️
